Vi satt där, en samling människor som för tillfället var förrenade i samma sammanhang, och det oroliga skruvandet på kroppar och mammor som pratade intensivt med sina barn avslöjade det vi alla tänkte "varför tog jag inte den andra bussen" "jag borde satt mig längre fram".
Han pratade om människor han dödat. På en mix av finlandssvenska, finska, engelska och något som borde varit ryska. Ingående beskrev han hur det känns att strypa någon, och att han minsann skjutit skarpt mot sin bror. Jag satt där framför honom. Och tvingade mig själv att lyssna. Inte aktivit deltagande, utan för att kanske förstå. För jag ville vara en sådan som tycker att andra människors tankar är värdefulla- även om personen som tänker dem och uttrycker dem för tillfället kanske är påtänd.
Sedan började han hylla Magdalena Forsberg, Gunde Svan (som aldrig gått i väggen- utom möjligen den gången i Laitis, hur det nu stavas) och Dahlie. Hans röst var skarp när han berättade om rekord som aldrig slogs.
Och jag undrade vilka rekord han själv velat slå. Vilka drömmar hade han när han var liten. Vad drömmer han om nu? Men jag frågade inte. Jag skruvade bara oroligt på mig och tänkte att jag snart skulle vara hemma. Precis som alla andra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar