vi sjunger refränger...

Blåmärket på armen börjar blekna lite och det ser inte lika groteskt ut.. bra. Så jag slipper planera långärmat på nyårsfesten..

Nyss avslutat sista föreläsningen, träffen, på skolan, nu gäller hemtenta för hela, eller snarare en del av slanten. Det blir svårt, men är spännande. Det är fascinernade hur tajt man kan bli med kursare ändå. Även om det bara gått en termin. Jag tror våra arbetssätt med basgrupper och roterande system och handledningssamtal och verkliga dilemman, varvat med svåra uppgifter, teater, flygplansfabriker och samarbetsövningar betytt mycket för känslan i klasen. Det är verkligen så att jag tror att jag kommer minnas många av dem. Inte enbart för att det är den första kursen, första kontakten med hemska universitetsvärlden.. som bara är hemsk i ramar och påtvingade plattiityder. Och hur länge har kaffet stått varmt?
Det är lite vemod i kroppen. Men nu ska jag leta upp bra böcker och försöka få dem att övertyga mig om att tentan kommer gå bra i alla fall..
Det är skönt att ha koll på framtiden, i alla fall i det korta perspektivet.
Och snart är det jul.
Och I, jag ska kolla upp utbildningen. Promise.

Blågullila

Nädå, jag svimmade inte. Men väl har jag ett groteskt blåmärke på armen. Men nu är det gjort.

"Du är som en liten skolflicka", sa han. Och jag studsade vidare.

Det är måndag kväll....dan innan den dan.

Imorn kommer jag kanske svimma för första (sista?, enda?) gången i mitt liv. Hur känns det?
Det är blåsigt ute. Skönt.

Hoppas jag kan fortsätta vara så disciplinerad och strukturerad på jobbet när det börjar igen, som jag är nu. Det vore skönt.

Men nu: hjortronyoghurt och mammasamtal.

Vänner.

Det är en sån fantastisk känsla. Som man borde känna oftare.
Igår så blev jag bortbjuden, inbjuden, efter en tråktråkig dag. Det blev en fantastisk kväll. Med värmemys i magen, en sån fantastisk känsla. Jag har världens finaste vänner. Och det gör inget att ni bara är grabbar. Eller klumpiga och snubbliga. Eller spöar mig i allt. Eller att ni äter godis i mönster.
Ni är fina. Tack.

15 dagar kvar

I år är jag grymt planerad. Jag har bakat, jag har inom alldeles kort skrivit klart alla julkort och klistrat frimärken och hittat adresser till desamma, jag har införskaffat eller gjort näst intill alla julklappar, och önskat de få saker jag vill ha och jag har planerat hemfärden.
Ni som läser här och tänker ge mig nåt i julklapp, snälla snälla, ge pengarna, även om det bara är en "liten småpryl" till världens barn, pg: 90 1950-6. Det är min önskan. Tack.
Annars så har jag snart spenderat mer än en halv dag ensam. Det är sällsynt vara här i kollektivets värld. Det är nästan lite läskigt. Fast jag har kommit ihåg att äta. Det är positivt.

Och så funderar jag på varför man alltid blir så kall om rumpan? Nån som vet?