Därför.

Jag blir arg när trångsynta människor vägrar inse att det finns barn som inte växer upp i en helyllefamilj där allt är soligt och blommigt och man gör utflykter varje söndag. Jag blir förskräckt över att det finns personer som på allvar hävdar att idrott inte ska finnas på schemat, för att det är föräldrarnas ansvar att se till att barnen rör på sig, och att barnen får prova på alla möjliga sporter. Jag får ont i kroppen när personer inte förstår när jag säger att det finns dysfunktionella familjer, att det finns ensamstående föräldrar, att det finns de som inte har så mycket pengar - och personerna säger "ja, men då får man väl lösa det".

Det är inte för min skull jag blir arg, förskräckt och får ont. Det är för de 400.000 barn till missbrukare som finns i Sverige. Precis. Just. Nu. Det är för alla ensamstående beundransvärda mammor och pappor som tråcklar ihop sina liv för att göra allt för sina barn, men där inte nya skridskor och ett karate-läger är ett alternativ, för att pengarna hellre går till mat. De är för de handikappade. Det är för de psykiskt sjuka. Det är för de trötta. Det är för alla andra mammor och pappor som sliter och älskar och kämpar.